Jag vill ge min pappa en STOR eloge. Jag är så otroligt stolt över honom, ni anar inte! Varför undrar ni säkert? Jo, det ska jag självklart berätta för er :).

Jag och pappa har länge pratat om att tävla i cykling eftersom han slog mig i det förra sommaren och igår var det äntligen dags. Jag värmde upp med 2 mil i lördags, ganska lätt jämfört med gårdagens tur. Jag tänkte att eftersom jag är så pass vältränad som jag faktiskt är så borde det vara en lätt match, tji fick jag. Vilken match han gav mig! Inte ok. Jag låg före honom hela tiden, men han låg i häcken och tryckte. Jag cyklade fortare och fortare, men han hängde på. Jag tänkte att jag skulle skaka av mig honom, men icke. Jag trampade från start till mål utan att bara rulla, det var riktigt jobbigt. Det var ingen kort runda vi körde, utan 2,1 mil tog vi oss igenom i ett himla tempo. Jag hade honom bakom mig precis hela tiden och i slutet så tänkte jag att jag skulle dra ifrån, så jag höjde växeln och började trampa, men helt plötsligt ruschar han förbi mig i en himla fart och jag tänkte bara "nej, nej, nej!". Så jag trampar helt ärligt för livet :P. Och han ligger flera meter framför mig, så jag drar ner växeln lite och trampar som en tok, jag kan bara inte förlora! Som tur är (!) så orkar han inte tempot ända in i mål, så jag cyklar förbi honom och vinner :D. Det var riktigt nära ögat. Shit vad imponerad jag var av honom, det hade jag helt ärligt ALDRIG trott. Jag var HELT slut efteråt! Men guuud vad roligt det var :).

Tack pappa för en grym cykeltävling! I sommar ska vi köra igen och då får vi se om du slår mig ;). Jag är riktigt rikigt stolt över hans insats <3. Bra jobbat!
/E <3